Vinka

Idag när jag vinkade "hej då" till Lilla J utanför dagisfönstret för första gången slog det mig; Från och med nu kommer det vara andra vuxna inblandade i hennes vardag och inte bara jag och sambon. Det kommer inte bara vara jag och hennes pappa som finns där för henne när hon leker, sover, äter, hittar på hyss, ramlar och slår sig etc... Hon är inte längre min lilla bebis utan mitt lilla dagisbarn, och dagisfröknarna kommer från och med nu dela hennes 5 första år med mig och hennes pappa.
När jag tänker efter har jag faktiskt tänkt och kännt exakt samma sak två gånger förut och jag vet ju att det går bra... och ändå är tanken skrämmande.
Jag är oerhört glad att jag har haft turen att hitta två superbra dagis åt mina barn. Först ett till mina nu skolbarn och sen detta dagis till minstingen. Jag känner att det kommer bli hur bra som helst och tycker redan om både personalen, barnen och lokalerna. Ändå känns det i hjärtat... och jag tror en hel del beror på att jag avskyr att tiden går så fort och den tid som gått aldrig går att få tillbaka. Jag vill ju inte förlora ett enda ögonblick med det mest värdefulla jag har, men i dagens samhälle funkar det inte så. Då får man vara glad att vi har så bra barnomsorg som vi har. Själv älskade jag mitt dagis när jag var liten och vet att min lilla kommer göra samma sak, trots att hennes mamma helst skulle vilja ha henne för sig själv... eller ja, kanske dela med hennes pappa då ;) ... jämt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0