Trivs man så är det klart man återkommer...

I måndags var jag hos tandläkaren. Jag måste erkänna att jag är rätt tacksam över att hon tog emot mig, med tanke på att jag fått boka om tiden två gånger eftersom jag missat att komma de tidigare bestämda datumen. Men hon är snäll och tålmodig (och faktiskt väldigt väldigt bra på det hon gör... vilket iofs inte har med just den här saken att göra), så jag får komma ändå. Och det är klart, en patient som bidrar med så mycket pengar som jag gör släpper man kanske inte i första taget.
I måndags var det i alla fall dags att sätta igång operation porslinskrona på en tand som blivit lagad i flera omgångar och sedan rotfylld (delvis på grund av tidigare tandläkares behandling). Jag fick roa mig med att ta tandavtryck i sån där färgad leraktig plast, både uppe och nere (något jag inte direkt gör om med glädja om det skulle behövas) och få tanden totalt sönderborrad så det bara blev en liten spets kvar, som sen blev prydd med små snören som petades in i tandköttet på något vänster. Jag var just då rätt tacksam för den rejäla bedövningen jag hade fått om man säger så.
Tyvärr vill tandteknikerna tydligen ha lite tid på sig när de tillverkar den där porslinskronan. Så i två veckor ska jag gå med en tillfällig plastkrona, på tanden som inte längre finns, som substitut. Problemet är att mina tänder är lite urgröpta på vissa ställen och rätt spetsiga på andra, så det var inte lätt för den stackars tandsköterskan att slipa till plastkronan så den passade ihop med tanden i underkäken. Hon fick hålla på i många omgångar, och varje gång tog det emot lite väl mycket för att bli godkänt från mig. Till slut gav jag mig i alla fall och lät henne limma dit den, då det ändå kändes det som den passade rätt bra.
Jag hade fel... för när jag kom hem och bedövningen släppt helt tog det emot alldeles förskräckligt när jag bet ihop käkarna och det var bara den nya kronan som fick någon slags kontakt med underkäkens tänder, vilket tydligen var helt fel eftersom just kronan helst inte ska stöta emot något alls. Den kan tydligen lossna då...
Och japp, det har den nu gjort. Den höll i cirkus två dagar... och imorse lossnade den nästa helt.
Det är som att uppleva 6-årsåldern och lösa tänder igen, fast jag absolut inte vill tappa denna tand. Vågar varken äta eller dricka i rädsla för att den ska lossna helt och hållet och följa med maten ner i halsen och magen.
Som tur är fick jag en ny tid hos snälla tandläkaren idag och ska dit och limma fast den igen. Tills dess får jag klara mig utan mat.
Betänk då att jag är gravid, och mat är liksom det som gör att jag klara mig igenom den närmsta timmen eller till och med halvtimmen. Gaaah!! Jag lider med andra ord nu svåra kval. Men tapper som jag är står jag ut och tänker på hur gott det blir med mat efter tandläkarebesöket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0