Vill bara hälsa från Knyttet i magen och säga att allt är bra. Jag och M var på andra ultraljudet idag och fick se en alldeles normal bäbis som absolut inte ville samarbeta, utan vände sig bort, sparkade eller viftade med armarna hela tiden.
Ikväll får barnen natta mig istället för tvärtom (förutom Lilla J som redan ligger i sin säng). Jag förstår inte varför kroppen fått för sig att vakna två gånger per natt vid exakt samma klockslag, kvart i ett och halv fem. Naturligtvis fixar Knyttet så jag blir kissnödig med en gång och måste lämna den varma sköna sängen och bege mig genom halva huset till toaletten. Har försökt att göra allt i totalt mörker, men det är lätt att det blir missöden när jag fumlar mig fram till toaletten och nästan missar den i mörkret bara för att kroppen ändrar sig från lite kissnödig till "jag måste gå precis, exakt NU". Så jag tänder sonika lamporna innan jag sätter mig på toan, vilket gör att jag vaknar till extra mycket och det tar minst en timma innan jag somnar när jag väl kommit ner under täcket igen. Dessutom hinner näsan komma ihåg att den har svullna slemhinnor och inte riktigt kommit över den snart tre månader långa förkylningen som täpper till och gör det helt omöjligt att andas normalt. Det blir till att rota fram nässprayet (som jag dyrt och heligt lovat att inte använda på ett par dagar för att förhindra ett beroende) vilket förlänger vakenstunden ännu mer. Sen ringer väckarklockan tjugo i sex och det är dags att gå upp...
Detta gör inte direkt under för vakenheten under dagen eller för det sociala jaget på kvällarna. Allt jag längtar efter är sängen, kudden och täcket. Ikväll är inget undantag, så snart bär det av upp till sovrummet.
